ahmetovic

no matter how much some things hurt us. letting it go hurts even worse.

;  tystheten dundrar i atmosfären. det finns ingen stillhet , det finns ingen sömn. med ändlösa vägar mot min destination , har jag inte lyckats att komma längre än var jag står idag. jag har vandrat i oerhört långa & svarta år. trots det är varje stig bekant. varje dag går i repris. och tiden har inte läkt såren , som alla lovade att den skulle. hela världen lovade att det skulle bli bättre , men det ingen förstod var att sorgen inte kunde bli bort tvingad. sorgen hade en avsikt , och det var att dagligen påminna oss om hur smärtsam morgondagen skulle vara. med tanke på att vi aldrig får slut på morgondagar - så får vi aldrig slut på påminnelserna om hur gråa dom smärtfulla dagarna kommer att bli. ibland önskar jag att jag befann mig i en existens - ett liv  , utan smärta och sorg. men allt jag kan erbjuda mig själv nu inom samma ramar är ett rum utan ljus. det skulle kännas , eller det känns nästan identiskt.

; ingen vet varför jag kollar upp mot skyn då jag sjunger. och ingen förstår varför jag skulle byta ut hela min framtid mot en av dina kramar. bara för att en sista gång , se min ängel som skyddar mig ifrån livets ondska. som skyddar mig ifrån att vinden svepar med mig i fel riktning. gud måste ha tyckt att du var en kär person, då han valde att öppna porten till himmelen. som liten lyssnade jag alltid på hur du berättade att du skulle vaka över mig och skänka mig omåttlig mängd av lycka. än idag låter jag mina vardagar gå ut på att sjunga dina låtar. och mellan andras ögon , så letar jag efter dina. varenda en av mina tårar har varit som heder , till den mest underbara människan jag har känt. ingen vet varför tårana faller ner för mina kinder då jag sjunger. ingen vet hur det berör mig eller vad & varför det berör mig. var det menat att det skulle vara så här? att du inte skulle finnas vid min sida längre.. jag känner mig som en fånge , som spenderar mina dagar på att be Gud om att slå upp portarna för mig endast en gång - så att jag kan krama den enda som får mig att falla ner på knä av saknaden.

; natten faller in mot horisonten , och jag sitter kvar med önskan om att den eländiga tystnaden ska få mig med sig nästa gång den ger sig av. jag har inte släppt känslan sen sista besöket hos föräldrarna då farmor valde att snacka om dig en hel kväll. varje dag tror jag att saker kommer att lugna sig , att det kommer att bli lättare - lika snabbt får jag motsatsen bevisad. jag älskar att prata om dig , jag älskar att lyssna på berättelser om dig , men jag hatar att se hur din frånvaro sårar alla jag älskar i min närvaro. det blir inte lättare - det kommer det aldrig att bli. jag älskar att sitta i bilen , höra dina låtar , höja maximalt och sjunga från deep down inside. rösten kanske darrar , men hjärtat skriker av glädje. för just dom låtarna , kan få mig att komma dig det närmaste jag kan nu förtiden , om så för - endast i några minuter. det är värt smärtan , det är värt minnena , sist men inte minst så är det värt tårarna <3 jag älskar dig.