what if sky is not the limit?

. en orolig natt kom att kännas evig , för inte så länge sen. tankarna & orden som vandrade i huvudet på mig , gav mig inte lung som skulle leda till sömnen vars skulle ta mig till morgondagen. i hopp om solens ljuvliga strålar. en ovanlig min , några få kalla ord. och det small som aldrig förr. det här har aldrig hänt , det skulle aldrig ha hänt. det får inte hända , intalade jag mig själv samtidigt som jag iakttog hur det fortsatte. orden för att beskriva känslorna , finns inte till. just dom orden jag söker , har ingen existens. dom har aldrig uppfunnits. det kan väl inte vara första gången någonsin, en individ hade känt så djupt.


. fullmånen ockuperade den stjärnlösa himlen. månen var fri. månen var obunden. nu om aldrig förr. obunden , men ostadig. i månen kunde jag se mig själv. och då frågade jag mig själv , ville månen vara fri & obunden?! eller hade den inget val. precis som jag? för några få ord , fick mig loss , från allt jag försökt att hålla mig fast vid. under min livstid. 21 år gammal , men fortfarande okunnig om att finna just dom orden. som skulle förklara. som kanske skulle förlåta .. glömma & gå vidare?!

. min trea kändes inte längre som ett hem. utan som ett fängelse med galler. och genom dom iskalla stålpinnarna kunde jag se alla le , men mitt leende var sen länge begravt under den svarta jorden. och oändlig som den är , så visste jag inte var jag skulle börja gräva gropar för att finna det och åter sätta det på ett ansikte som i dagarna hade tappat sin färg , och sin ömhet. som åter skulle pryda ett par läppar vars form inte var något likt. som skulle stilla ett hjärta , som just den dagen valde - att sluta slå?!

. en dag när jag kollade ut genom dom metallfärgade stålpinnarna , uppfann jag något som jag inte hade tänkt på förut. pinnarna var gjutningsbara. trots några skruvar lösa innanför pannbenet , så lyckades jag smida pinnarna på ett sätt , så att jag lyckades ta mig ut. det handlade bara om tro & vilja. och idag , så står jag återigen med nycklarna till dörren , som låser upp det jag vill kalla mitt hem. nu prydar en av dom viktigaste nycklarna , min nyckelknippa. & från och med nu , bevarar jag det extra noga - för jag vet hur ont det gjorde att vara utan den.

. så tänk om himlen inte är mitt mål , utan tänk om jag bara vill vara på den plasten som jag förevigt kommer att kalla -
mitt hem.


lycka = frånvaro av smärta.

. ännu en gång möter jag in natten med det eländiga & kalla reget. ikväll går jag bestämt emot mina egna ordspårk , för just ikväll så är stimulernade för själen , det sista regnet är! vanligtvis så har regnet tendens att falla hårt mot marken & blötlägga vägarna vi vandrar på, men fäster man blicken ut över allt mellan himmel & jord ikväll så kan man se att alla regndroppar hänger livlöst kvar på löv & grässtrån. dom vill inte falla , dom kämpar för den sista sekunden dom har med ett fotfäste under sig .. precis som vi. precis som jag dom senaste 7 dagarna.

. i sju dagar har jag inte kunnat bli klok på mina tankar. men trots det trista vädret så har jag hållt mig igång. med den blåa väskan på axlen , och kryckorna i händerna så har jag lyckats skutta fram till både , plugg & jobb sen sist men inte minst massa shoppingdagar med min soulmate Iman. vi har fuskat med maten & fikat en hel del. men det fanns inte en enda dag där vi kom hem tomhänta. nu är vi stamkunder på dom närmaste shoppingcentren & får varma hälsningar =) life is wonderful.

. trots att livet kom med en totalvändning på 360 grader för ett tag sedan. så har min soulmate hjälpt mig att öppna ögonen & försökt få mig att hålla mig stark , så att jag inte faller & blir offret i det hela. så trots skadan som ledde till kryckor har jag minst sagt varit lycklig varje dag , med en full packing av flipp & ljuvliga skratt. dessutom så har andreas sms lyst upp ens dag =) du svarar väldigt segt på sms , men du vet precis när dina ord behövs :$ vi ses väl förhoppningsvis snart på jobb igen .. min personliga kalender , PUSS!

. tagenterna tickar , men fingrarna skriver inte det jag tänker. kanske för att det har gått för lång tid sen jag uppdaterade sist. känns nästan nytt för mig. men också kanske för att det helt enkelt inte kommer ut. jag har försökt. men det kvar står på den ockuperade platen vid namnet , hjärta. ibland är man kanske inte redo för att dela med sig , det som fortfarande känns?! eller så vill man helt enkelt inte skriva något om en sak man hoppas kommer att förändras snart. jag vet inte .. som jag tidigare nämnde så kan jag inte bli klok på mina tankar. så det sista jag har att tillägga är att -
livet är enklast med stängda ögon. och nu är tiden inne för att jag också ska njuta lite. godnatt people .. förhoppningsvis hörs vi snart igen.


-
älskar dig eddie! saknar allt som har med dig att göra. saknar dina blåa ögon & dina trygga kramar. men för studen så får jag nöja mig med din röst över luren. det är den härligaste tonen att både vakna & somna till. E & A - all the way babyboy. alltid!

RSS 2.0