i know , next to you is not where i belong.
; ibland inser man att hur mycket man än flyr så kommer man ingen vart. att var gång man blickar tillbaka så står man på precis samma utgångspunkt , medan vägen framför en bara blir allt längre. hur långt man än tycks gå. ibland inser man att dom bättre dagarna man väntar på , dom dagarna man hoppas på , besöker alla andra - förutom en själv. det är också den dagen man känner av något som heter inre styrka , för oavsett hur ont den bittra sanningen än gör.. så vägrar man släppa taget om att det en dag kan bli bättre .. eller kan det?
; det ligger en massiv tyngd av sorg i våra gråa moln .. sorg som endast vi själva har samlat på oss under vår färd genom livet.. livet som ur ens egen synvinkel är lika patetiskt som dimman man har spärrat ögonen över.. tänk er att vara en del av den dimman , att födas mitt i vägen av allt & ingenting för att slutligen in mot morgondagen lägga sig för att dö ut - mot den kalla marken. tänk er att vara en sådan liten men ytterst mäktig del av vädret. ; ingenting är omöjligt.
; att se det med sina egna ögon lägger smärtan djupare i hjärtat än att höra det i förbifarten. att ord för ord som man både läser & hör får en att stanna till endast för att ta ett djupt andetag .. ett andetag som kan ge en styrkan att möta verkligheten. aldrig förr har ens tanken slagit mig att jag skulle blicka ut över den tjocka dimman en dag. men oavsett hur mycket man än flyr , så står man på precis samma utgångspunkt. så idag står jag där & blickar ut över den knivskarpa dimman samtidigt som jag känner att jag kapar ett av dom viktigaste banden i mitt liv. inte för att jag själv har valt det , utan endast för att det är en present av tiden .. då tiden ur mitt perspektiv endast är ett begrepp. ett kraftig begrepp som har bidragit med mycket smärta. ett begrepp som jag aldrig trodde skulle kunna sära på N.E.S. - skenet kan bedra.
; löftet om morgondagen vilar i luften , men löftet om just det bandet , det starkaste bandet - verkar ha lagt sig för att dö ut med dimman , ett bra tag sen. den eländiga tystnaden ekar i rummet , samtidigt som den river och skaver i öronen.. den platsar inte här längre , men ändå vägrar den att ge sig av ... jag lever med den. jag andas den. jag undviker den , men ändå så lyckas den att finna mig till slut. det bandet gav mig hopp , om inget annat. det bandet gav mig livsglädje. det bandet gav mig , N.E.S - en pakt jag inte kunde leva utan.
; det lägger sig en hinna över ögonen då man står vid sidan om & försiktigt kollar på hur varsamt det silkeslena bandet vandrar i luften mot nya tag. jag förstår att bandet , lever det liv det älskar & älskar det liv det lever. men jag trodde ändå aldrig , att det skulle kapas från mig. oavsett hur mycket det känns , oavsett hur mycket det svider , så finns det endast en sak att säga - det blir bättre med tiden. det blir bättre med exakt samma begrepp som tog oss hit.
, what makes you different makes you beautiful.
; det ligger en massiv tyngd av sorg i våra gråa moln .. sorg som endast vi själva har samlat på oss under vår färd genom livet.. livet som ur ens egen synvinkel är lika patetiskt som dimman man har spärrat ögonen över.. tänk er att vara en del av den dimman , att födas mitt i vägen av allt & ingenting för att slutligen in mot morgondagen lägga sig för att dö ut - mot den kalla marken. tänk er att vara en sådan liten men ytterst mäktig del av vädret. ; ingenting är omöjligt.
; att se det med sina egna ögon lägger smärtan djupare i hjärtat än att höra det i förbifarten. att ord för ord som man både läser & hör får en att stanna till endast för att ta ett djupt andetag .. ett andetag som kan ge en styrkan att möta verkligheten. aldrig förr har ens tanken slagit mig att jag skulle blicka ut över den tjocka dimman en dag. men oavsett hur mycket man än flyr , så står man på precis samma utgångspunkt. så idag står jag där & blickar ut över den knivskarpa dimman samtidigt som jag känner att jag kapar ett av dom viktigaste banden i mitt liv. inte för att jag själv har valt det , utan endast för att det är en present av tiden .. då tiden ur mitt perspektiv endast är ett begrepp. ett kraftig begrepp som har bidragit med mycket smärta. ett begrepp som jag aldrig trodde skulle kunna sära på N.E.S. - skenet kan bedra.
; löftet om morgondagen vilar i luften , men löftet om just det bandet , det starkaste bandet - verkar ha lagt sig för att dö ut med dimman , ett bra tag sen. den eländiga tystnaden ekar i rummet , samtidigt som den river och skaver i öronen.. den platsar inte här längre , men ändå vägrar den att ge sig av ... jag lever med den. jag andas den. jag undviker den , men ändå så lyckas den att finna mig till slut. det bandet gav mig hopp , om inget annat. det bandet gav mig livsglädje. det bandet gav mig , N.E.S - en pakt jag inte kunde leva utan.
; det lägger sig en hinna över ögonen då man står vid sidan om & försiktigt kollar på hur varsamt det silkeslena bandet vandrar i luften mot nya tag. jag förstår att bandet , lever det liv det älskar & älskar det liv det lever. men jag trodde ändå aldrig , att det skulle kapas från mig. oavsett hur mycket det känns , oavsett hur mycket det svider , så finns det endast en sak att säga - det blir bättre med tiden. det blir bättre med exakt samma begrepp som tog oss hit.
, what makes you different makes you beautiful.
Kommentarer
Trackback
