ahmetovic

: det trycker i huvudet. blodtrycket stiger och hjärtat slår trots att man känner hur det sakta börjar lägga av. en bokad tid. en läkare. en rädd emina. och en halv dag senare kom ett svar - som kom att förändra mitt liv. jag undviker att fråga varför. varför jag? varför nu? men ändå så vill jag veta. jag förtjänar att veta! - varför?

; i en värld. full av liv och mening. så inser jag hur jag har tagit mitt liv för givet. jag har alltid valt att se allt från den ljusa sidan i hopp om att inget negativt skulle ske. jag tog inte vara på det som kallades hälsa. och här står jag. snart 24 timmar senare. lika chockad och mållös som igår. vid den här tidpunkten. då jag fick mitt svar. jag finner inga ord. att beskriva rädslan. illamåendet. eller vetskapen om vad dom närmaste månaderna/åren kommer att bringa. jag finner inga ord att beskriva hur känslomässigt ostabil jag blev - efter hans ord. han svar. mitt resultat. det enda jag fann inom mig var min hjärtlöshet. min styrka och min känslokallhet. så jag tog mig i kragen och gick därifrån. precis som att ingenting hade hänt. precis som att han aldrig meddelade - just min framtid. jag bara gick. för att möta mina närmaste. se dom i ögonen och berätta hur det ligger till. berätta att det dom har fruktat så längre. har smygit sig fram på mig. ockuperat mig samt vunnit över mig. jag fann styrkan att gå därifrån. men har fortfarande inte funnit styrkan att berätta - till mina föräldrar. till min familj.

; förvirrad. inlåst och skräckslagen .. känslomässigt inlåst i mina tankar. känslomässigt förvirrad och rädd. jag finner ingen utväg. jag är fast här. mitt i ingenstans. i en vägkorsning som inte leder någonstans. jag vill kunna se framåt. jag vill kunna se möjligheten. jag vill kunna finna styrkan inom mig . och berätta. men jag kan inte. och därför är jag fast .. just här. helt ensam. - det är mitt eget fel.

; jag har suttit uppe. jag har tänkt. jag har försökt att undvika min vardag genom att sysselsätta mig med någon annans. men ingenting. precis ingenting. kan få hans ord som än ekar i mina öron att försvinna. inget kan få dom att varken tystna ner eller sluta riva i mitt inre. för jag minns dom än. ordagrant. jag minns till och med hur han pausade när han berättade. kändes nästan som att det gjorde ont på honom att komma med ett sådant besked. sen sträckte han fram ett A4-papper. som skulle beskriva lite mer. 11 gånger har jag läst om det nu och försökt att riva det i tallöst många bitar .. men det funkar inte det heller. hur mycket jag än hade suttit och rivit det i stycke .. så skulle jag minnas hela tabellen framför mig. jag memorerade t.o.m varenda siffra samt varenda punkt. vart kom detta fotografiska minnet helt plötsligt ifrån?

; är det bara för chocktillståndet. eller är jag så känslokall. accepterat beskedet och framtiden utan att röra en min. inte ens en enda fena. vad gör mig så hård som stel. vad gör mig till den här oerhört kalla individ som jag är. tidigare kunde jag tro att det endast var så på utsidan. men nu har jag insett. att det inte finns en chans att min insida skulle mjuka upp. och bli något. som jag skulle trivas med. nej. om jag inte är ledsen för min skull. om jag inte gråter för min skull. vad i all frid skulle få mig att känna något för någon annan. jag vet inte. men en sak är säker - det gör mig ont. att jag är den jag är ibland. för jag tror att det hade underlättat att sitta och gråta .. det hade underlättat att öppna mitt hjärta och inse - att det inte är något att leka med. men istället sitter jag här. precis som dagen innan beskedet. som att ingenting har förändrats. som att ingenting har hänt - varför kommer det inte fram?

; sekunderna tickar. timmarna springer förbi. än finner jag inte ett sätt att berätta det på. och utan att berätta kan jag ju inte förvänta mig ett ; hur mår du Mini? är allting bra idag? ingen kan fråga. när ingen vet. men det hade varit skönt. otroligt skönt att få en fråga. om hur jag har det. trots att jag vet. att jag inte hade kunnat svara på det. inte ärligt iaf. för jag själv vet inte svaret. hur mår Emina idag? det vet jag inte. så bespara er frågorna. en annan dag. då jag har kommit över gårdagen. kanske jag kan berätta. då jag har insett och accepterat hur jag ska spendera mina timmar. rännande på sjukhus. en dag. kanske. men inte idag ...