ahmetovic

; det har hunnit bli morgon. snön utanför har rentvått vårt land. vårt inre. den har lagt sig över vår mark , våra hemligheter , som ett vitt överdrag. med ett uppdrag - att skölja allt som står dolt. osagt. oskrivet. isen har vassa kanter , likt våra hemligheter. och trots att en själ innehåller värme , så står hjärtat i försvar - helt tomt.

; utanför , satt jag & betraktade havet som skimrade otroligt dekorativt. min blick möttes av den ljuva horisonten & dess betagande nyanser. I vindens rörelser hörde jag svagt hur den gamla eken viskade : han finns inte vid din sida längre. förstummad & vilsen. jag riktade mina gröna ögon upp mot skyn , i försök om att bevara en minimal del av min stolthet. ögonen stod vidöppna , men blicken den var tom - glimten har upphört. ännu en gång sågades jag av ekens yttrande : du är ensam. helt ensam. jag slöt ögonen & lystrade till. omgivningens steg hade tystnat. jag slog upp mina ögon , men slöt dom genast igen. ett blänande skimmer brände sig fast i ögonen. jag reste mig upp för att börja gå , då eken omslöt mig med sin sista mening : stanna , han kanske kommer trots allt. - idag vet jag att du aldrig dök upp.

- the art of loosing , isn't hard to master.