emina - stanna upp & sluta fly.
Nu är vi där igen - en dröm ledde mig till en fruktansvärd ångest & obeskrivligt stor ilska som jag försökt att undanfly. Kommer jag någonsin bli kvitt allt som har med just den tiden att göra? Jag har bokstavligen glömt hur det känns att vakna och bara vara fri. Att inte bli jagad av den tiden. Jag kan inte förstå, att jag har låtit det tortera mig så som det har. Jag om ingen annan borde sätta stopp för det, men som K lägger upp det - så var tiden en så stor del utav mitt liv, att det är just det som stoppar mig. Vill jag få den tiden ogjord? Det vet jag inte än. Hade jag gjort saker annorlunda, ett sjävklart ja. Inte för att förbättra tiden, utan bara att förbättra mina val som har lett mig hit. Jag springer, och smidig som jag är lyckas jag fly. Jag stannar till, kollar upp och möter tiden öga mog öga igen. Den kommer så tätt intill mig att det nästan är lika bra att den tar mig i handen och för mig bakom ljuset igen, för jag verkar inte bli släppt.
K säger att tiden inte vill släppa mig, att allt handlar om makten som tiden är ute efter. Det får mig att fundera på att överlämna makten som jag har inom mig, men det leder lyckligtvis vidare till tankarna att jag skulle förbli en torterad fånge hos tiden i all tid framöver. Makten jag har inom mig är styrkan & vilja att bli kvitt tiden, och det är för värdefullt för att överlämna till någon som inte kommer uppskatta det lika bra som jag. Varför tiden söker sin makt hos mig, har jag inte en aning om. Jag tog inte med mig den när jag gick, för då jag gick min väg i hopp om att lämna allting bakom mig, gick jag - tomhänt. Jag lämnade allt i tidens händer, jag lämnade allt jag kände till och allt jag höll kärt. Jag var så sliten i delar, att tiden inte kunde göra det värre, trodde jag. Men det kunde den, och än förföljer den mig, den enda skillnaden är att det just nu är värre än det var då, för nu låter inte tiden mig göra det jag är bäst på - att skratta & vara lycklig.
Inte förrän idag, efter min dröm som har lett mig hit, till denna ljusa punkt, har jag velat erkänna för mig själv och inte mindre till andra i min omgivning att jag har låtit tiden vara i kontakt med mig. Jag har låtit mig själv slitas, som om jag vore beroende utav det. Jag möter tiden överallt vid varje vaken sekund. Vid denna tidpunkt känns det som om jag har bestigit många av världens högsta berg och vandrat genom tidernas mest oändliga dal, för att söka efter lyckan och försöka sluta fred med tiden. Jag har lidit, men jag har inte gett upp. Fastän hindren varit många och vägen oerhört svår så är jag glad att säga att jag fortfarande kämpar, att jag fortfarande står. Jag kan inte påstå att det är lätt, men min väg den ljusnar. Efter mitt beslut säger K till mig att tiden har gjort mig till den person jag är idag, och för att kunna förbli den jag är, så behövs tiden - det är ju ren material. - Så varför allt detta slit om att försöka bli kvitt tiden?!
Varför jag som fånge försvarade allt tiden gjorde är fortfarade oklart för oss alla, kanske var jag bara programmerad till att göra det. För långt innan tiden blev en tid, så var inget nytt. Dvs, att tiden & jag har ett långt historik bakom oss, dessvärre olyckligare än vad jag har intalat inte bara andra, utan ännu mer mig själv! Mer än gärna hade jag nu velat att kunna titta tillbaka, skratta lyckligt och minnas allt bra tiden och jag har upplevt tillsammans. Titta tillbaka på allt vi har skapat och kallat vårt. Men dessvärre måste jag meddela både mig själv och K, att jag inte kan glömma det tiden har utsatt mig för. Jag har förlåtit , men glömma det blir nog det svåraste utav allt. Tiden bör vara ett lycklig kapitell i mitt liv, som jag kan bläddra igenom för att minnas och skratta åt mig själv i mina äldre dagar. Men allt jag kan säga K , är att tiden är ett avslutat kapitell - och endast en idiot läser om det två gånger.
- set me free, let me be happy.
