ahmetovic

; det var länge sen. länge sen jag stod i regnet och kände regndropparnas tygnd falla ner på min kropp. mitt ansikte. det var länge sen jag kände hur det långsamt men smärtsamt borrade igenom min själ. och trots smärtan. så stod jag kvar. och gjorde ingenting. förutom kollade upp. och välkomnade regndropparna. denna kalla afton i november. dom kom precis lagom i tid. har väntat på dom i flera dagar. och precis innan jag föll ner på marken för att skrapa mina knän. så besökte regnet mig. återigen kunde vi lätta på varanadras själ för varandra. jag. som vanligt. började att prata.

; jag kunde inte förstå vart jag var på väg. jag kunde inte förstå varför jag kände mig så vilsen. jag visste inte varför själen stannade i gårdagen. samtidigt som kroppen försatte till idag. jag kunde inte förstå. men det kanske var meningen? men vad är meningen med allt. vad är meningen med att forsätta. när man egentligen bara vill stå still? vad är meningen med att känna efter. när det du känner. inte känns rätt? vad är meningen med att veta. när det du vet. inte leder dig någonstans? vad är meningen med mig. och att jag lever detta liv. som jag känner mig så vilsen i. detta liv. som jag inte förstår? vad är meningen?

; vad händer när jag inte räcker till? vad händer när jag verkligen tillåter mitt hjärta att stanna? vad händer då jag inte orkar kämpa längre? utan nöjer mig med att vara nere på ruta ett. i en mörk grop. med önskan om att aldrig lyckas komma upp igen. att aldrig se ljus. vad händer när jag ger upp? jag är inte känd för något utav det här. men vad händer om jag ändras? hur skulle då alla se på mig? ska jag fortsätta som jag vill? eller ska jag bry mig om vad allt och alla tycker. tänker & tror? vad gör jag? varför kan jag inte vägleda mig själv längre. varför har jag fastnat i en korsning? utan en aning om vart jag ska. vart jag är på väg. med bara en sak i tankarna. - i've chosen darkness. yes i have.

; varför är jag rädd. rädd för vad mina dagar bringar. varför är jag rädd. för det som en gång varit. & som förhoppningsvis. kommer att dö ut. varför är jag rädd NU. för att slänga mig ut i det okända. det brukar jag inte att vara. jag brukar se det som ett äventyr. och äventyr. det älskar ju jag. varför är jag rädd. för den jag har kommit att bli. varför känner jag att ingen är stolt över mig. fast jag innerst inne vet att dom flesta egentligen är det. varför är jag rädd för vad imorgon erbjuder mig. kommer jag fastna för något som låter frestande. men som varken är bra för mig eller min omgivning. var kom min rädsla ifrån? jag öppnade inte dörren när den knackade på. hur lyckades den att smita in. och för att tänka lite längre än vad näsan räcker. vart har min styrka tagit vägen? varför besegrar jag inte min egen rädsla. varför utrotar jag inte den. och förstör själva demonen bakom den? varför. det ger mig inga svar.

; så många timmar senare. så många frågor senare. så många osynliga tårar senare. stod jag utanför dörren. redo att gå in. för att möta min verklighet. för att fortsätta det här liv. som jag inte förstår. men jag var redo. teoretiskt sätt. så ställde jag frågorna till mig själv. så jag fick besvara dom själv. regnet var bara där och höll mig sällskap. mitt ute i ingenstans. det var så det kändes. det var så det såg ut. men mitt ute i ingenstans. passade mig alldeles utmärkt. för att jag skulle lugna min själ. för att få den att följa med mig. från ikväll. till morgondagen. jag fick den att lämna sin trygghet. och följa med mig ut i det okända. för trots allt. efter allt. så är det där. vi trivs som bäst.

; martin luther king ; Intelligence plus character - that is the goal of true education