be happy for this moment. this moment is your life.
; NIGHTS IN RODANTHE - 2008. , tyckte ni om dagboken (notebook) så kommer ni tycka om den här också. jag är inte så känslig och kärleksfull utav mig. men jag läste i en blogg att filmen var ett måste. och självklart tar jag mig tid att kolla när jag inte har något annat att göra klockan 3 på morgonen typ. jag tyckte om handligen i filmen. den var så realistisk. man kan hitta sin sanna kärlek. när halva livet har passerat. trots att man har varit gift och har barn med en annan. man kan hitta människan som tar fram dom goda och ljusa sidorna hos en i den åldern. man kan hitta någon som får en att inse vilka misstag man har gjort. och man kan förändra världen för varanadra. det är aldrig försent för en andra chans. en andra gång. en andra kärlek. men ännu mer älskade jag den för slutet. inte för att det var lyckligt. jag är trött på alla filmer med lycklig slut. livet är fullt av olyckliga slut. och därför har vi lärt oss frasen ; det händer bara i filmer. men det händer inte bara i filmer. vi måste vara ivriga och ha tålamod. filmen är bra. och jag som inte brukar kolla på sådana filmer tycker det. så klicka fram filmen. mer berättar jag inte. det återstår för er att se. - ENJOY.
; ett foto. ett fångat moment. en frusen stund. det är så vi har valt det. vi fotograferar. för vi vill minnas. och när vi alla åldras. återstår minnet lika ljust & ungt som då fotografiet togs. underbart. ljuvligt. och varmt. är det fotoalbum vi håller i våra händer. medan vi kallt blädrar vidare sidorna av tallöst många kapitel i vårt liv. i ett fotoalbum kan man se saker som dom var. ingenting är förändrat. allting är som förut. varje leende är precis lika stort. och kramen är lika varm. inte ens ögonen har flyttat på sig från höger till vänster. utan det är ett minne som kommer vara livet ut. just för att det är fångat på bild.
; en tankeställare kom att knacka på hos mig. varför väljer föräldrar att ha bilder på oss barn då vi var barn? är det för omgivningen. eller för att dom fortfarande vill se oss som barn? eller är det möjligen för att vi inte hade dom problemen som vi har i dag. då vi var barn var vi alldeles för små för att kunna svika våra föräldrar. skrika på dom eller att bli sura på dom. vi va alldeles för små för att förstå deras misstag och definitivt för små för att reagera på dom. vill dom då ha en bild utav oss med sig då vi var dom älskvärda änglarna som inte förstod någonting. utan vi älskade våra föräldrar villkorslöst? är våra barndomsbilder ett lycklig minne fångat på bild för dom?
; jag tror starkt på att det är det sista alternativet. för alltid när föräldrar minns tillbaka på stunder med oss. så tänker dom tillbaka flera år. kanske till och med tio. dom tänker inte tillbaka på semestern från i år. dom tänker snarare tillbaka på tiden dom fick hålla oss i handen. köpa kläder till oss. ta oss till parken. och vara våra hjältar dom tänker tillbaka på våra första skratt. våra första tänder. våra första steg och våra första ord. så vi fotograferar. för att minnas. för att i senare tid kunna leva i det förflutna. för där känns allt så tryggt. därkänns allt så bekant. och där älskade vi der problemfria livet. så med andra ord. så fotograferar vi för att drömma oss bort till det som en gång var. och vi kommer helt enkelt aldrig lära oss att leva i nuet och drömma om framtiden. vi är kvar i det som en gång var. och med vi menar jag plural. vi alla drömmer oss bak istället för fram. det är väl en del utav naturens gång?
; låt era föräldrar ha en bild utav er nu då ni fortfarande älskar dom. det behöver dom. med tanke på dagens ungdomar. <3
; ett foto. ett fångat moment. en frusen stund. det är så vi har valt det. vi fotograferar. för vi vill minnas. och när vi alla åldras. återstår minnet lika ljust & ungt som då fotografiet togs. underbart. ljuvligt. och varmt. är det fotoalbum vi håller i våra händer. medan vi kallt blädrar vidare sidorna av tallöst många kapitel i vårt liv. i ett fotoalbum kan man se saker som dom var. ingenting är förändrat. allting är som förut. varje leende är precis lika stort. och kramen är lika varm. inte ens ögonen har flyttat på sig från höger till vänster. utan det är ett minne som kommer vara livet ut. just för att det är fångat på bild.
; en tankeställare kom att knacka på hos mig. varför väljer föräldrar att ha bilder på oss barn då vi var barn? är det för omgivningen. eller för att dom fortfarande vill se oss som barn? eller är det möjligen för att vi inte hade dom problemen som vi har i dag. då vi var barn var vi alldeles för små för att kunna svika våra föräldrar. skrika på dom eller att bli sura på dom. vi va alldeles för små för att förstå deras misstag och definitivt för små för att reagera på dom. vill dom då ha en bild utav oss med sig då vi var dom älskvärda änglarna som inte förstod någonting. utan vi älskade våra föräldrar villkorslöst? är våra barndomsbilder ett lycklig minne fångat på bild för dom?
; jag tror starkt på att det är det sista alternativet. för alltid när föräldrar minns tillbaka på stunder med oss. så tänker dom tillbaka flera år. kanske till och med tio. dom tänker inte tillbaka på semestern från i år. dom tänker snarare tillbaka på tiden dom fick hålla oss i handen. köpa kläder till oss. ta oss till parken. och vara våra hjältar dom tänker tillbaka på våra första skratt. våra första tänder. våra första steg och våra första ord. så vi fotograferar. för att minnas. för att i senare tid kunna leva i det förflutna. för där känns allt så tryggt. därkänns allt så bekant. och där älskade vi der problemfria livet. så med andra ord. så fotograferar vi för att drömma oss bort till det som en gång var. och vi kommer helt enkelt aldrig lära oss att leva i nuet och drömma om framtiden. vi är kvar i det som en gång var. och med vi menar jag plural. vi alla drömmer oss bak istället för fram. det är väl en del utav naturens gång?
; låt era föräldrar ha en bild utav er nu då ni fortfarande älskar dom. det behöver dom. med tanke på dagens ungdomar. <3
Kommentarer
Trackback
