ahmetovic

; Nu fanns det ingen återvändo, nu var hon där. Hon gick vid stranden, för att sedan ta sig ut på bryggan. Hon gick sakta för att återigen hitta modet hon hade precis innan hon lämnade hemmet. När hon hade kommit till bryggans slut sträckte hon ut armarna och kände efter vinden. Den var kylig, men hon fann den trygg och varm. Vid sidan om henne finns en trappa som leder in till vattnet, hon satte sig på huk för att doppa ett finger och därefter känna hur hela kroppen ryser. Hon reste sig upp, tog ut den gröna filten ur väskan, la den mitt på bryggan och la sig ner. Det hade hunnit bli så pass mörkt att det var mer skrämmande än tillfredställande att befinna sig där. Men det hindrade inte henne ifrån att ta ett djupt andetag kolla upp mot skyn och mötas av den vackra stjärnklara himlen. Hon behövde att lätta på sitt hjärta samt rensa sina tankar så hon började att tänka på personen som fick henne att gå ut denna stjärnklara höstkväll, en promenad vid stranden. Hon började tänka på att han har varit där, men att han är långt borta nu. Hon minns också klumpen i magen hon får var gång folk frågar varför han inte finns där mer. Inte ens hon kan svara på det, och hon är den som vet.

; Hennes hjärta slår allt fortare, och i det vindstilla ögonblicket hör man det gråta efter honom. Hon är rädd om nätterna, men ändå har hon hittat modet att komma ut hit och fråga honom när dom kommer att ses igen. Även om hennes liv inte har mycket att gå på nu, så försöker hon ta itu med sina problem. Hon har insett att alkohol inte löser några problem och att hon är sin egna sanna hjälte. Sorgen och smärtan håller henne uppe på benen och hon har svårt att tro att hon kan finna kärlek och lycka utan honom. Hennes sovrum har kommit upp som en bild framför ögonen på henne. Sovrummet återupplever gamla minnen då han brukade befinna sig där. Hon skakar till sitt huvud för att bilden skall försvinna. Medan hon kollar på sjärnflimret och skenet från den trötta månen dyker han upp i tankarna igen och hon kan inte sluta tänka på hur hon sörjer efter honom och hans själ, och hur hon kommer att fortsätta med det medan tiden sakta flyger iväg. I denna mörka höstkväll frågar hon sig själv vart läpparna som kysste hennes befann sig nu, vart hjärtat som gladde hennes hjärta har försvunnit. Var befinner sig det vackra ansiktet, det vänliga leendet som inte sa något men åstadkom mirakel. Var fanns dom milda händerna som en gång i tiden var både hans och hennes. Var befinner sig den här individen som hon beskt gråter efter. Killen finns inte, han finns verkligen inte mer, han är långt borta nu även om hon önskar att han var nära.

; Hennes brustna hjärta kommer aldrig att glömma den här person, det har istället bestämt sig för att vänta på honom. Hand i hand med sitt hjärta har hon bestämt sig för att göra detsamma. Hon har kommit överens med sitt hjärta om att i väntan på honom dela på bördan, smärtan och sorgen , hur konsenkvenserna nu än blir. För kärlek krävs det tålamod. Tålamod och sorg. Sorg som redan nu gräver gropar i hjärtat på henne. Trots allt det så lär hon inte ge upp, för hon har lärt sig hur starkt ett hjärta kan bli och hon kommer att övervinna det och få igenom sin dröm. Drömmen hon längtar efter, drömmen hon sörjer efter. Drömmen som leder till himlen, kärleken, lyckan och drömmen som glädjer hela världen. Den drömmen är han, han som bär änglarnas namn. Drömmen vars han är anledningen till att hon har funnit lycka i livet. Och då efterallt som har hänt och efter allt som kommer att hända skall han veta att hon väntar med öppna armar. Hon har sått honom i sitt hjärta och med tiden som kommer att flyga förbi, kommer den kärleken hinna bli oändlig. Återigen kommer dom att bli tillsammans, bli lyckliga och bevara sin kärlek förevigt. - återigen. någon gång ..

; you are my number 3 <3