ahmetovic

. en orolig natt kom att kännas evig , för inte så länge sen. tankarna & orden som vandrade i huvudet på mig , gav mig inte lung som skulle leda till sömnen vars skulle ta mig till morgondagen. i hopp om solens ljuvliga strålar. en ovanlig min , några få kalla ord. och det small som aldrig förr. det här har aldrig hänt , det skulle aldrig ha hänt. det får inte hända , intalade jag mig själv samtidigt som jag iakttog hur det fortsatte. orden för att beskriva känslorna , finns inte till. just dom orden jag söker , har ingen existens. dom har aldrig uppfunnits. det kan väl inte vara första gången någonsin, en individ hade känt så djupt.

. fullmånen ockuperade den stjärnlösa himlen. månen var fri. månen var obunden. nu om aldrig förr. obunden , men ostadig. i månen kunde jag se mig själv. och då frågade jag mig själv , ville månen vara fri & obunden?! eller hade den inget val. precis som jag? för några få ord , fick mig loss , från allt jag försökt att hålla mig fast vid. under min livstid. 21 år gammal , men fortfarande okunnig om att finna just dom orden. som skulle förklara. som kanske skulle förlåta .. glömma & gå vidare?!

. min trea kändes inte längre som ett hem. utan som ett fängelse med galler. och genom dom iskalla stålpinnarna kunde jag se alla le , men mitt leende var sen länge begravt under den svarta jorden. och oändlig som den är , så visste jag inte var jag skulle börja gräva gropar för att finna det och åter sätta det på ett ansikte som i dagarna hade tappat sin färg , och sin ömhet. som åter skulle pryda ett par läppar vars form inte var något likt. som skulle stilla ett hjärta , som just den dagen valde - att sluta slå?!

. en dag när jag kollade ut genom dom metallfärgade stålpinnarna , uppfann jag något som jag inte hade tänkt på förut. pinnarna var gjutningsbara. trots några skruvar lösa innanför pannbenet , så lyckades jag smida pinnarna på ett sätt , så att jag lyckades ta mig ut. det handlade bara om tro & vilja. och idag , så står jag återigen med nycklarna till dörren , som låser upp det jag vill kalla mitt hem. nu prydar en av dom viktigaste nycklarna , min nyckelknippa. & från och med nu , bevarar jag det extra noga - för jag vet hur ont det gjorde att vara utan den.

. så tänk om himlen inte är mitt mål , utan tänk om jag bara vill vara på den plasten som jag förevigt kommer att kalla - mitt hem.