ahmetovic

; efter att ha vandrat högt upp över dal , ännu högre upp över berg har jag landat på en rak sträcka som vi kallar mark , en helt vanlig väg. långt innan det nya året började , ännu längre ifrån igår , har jag vaknat idag i en tid som vi kallar nutid , något värt att leva för. då mötte jag ett mjukt ansikte som inte rörde en enda min , som satt och kollade mig djupt in i ögonen och började le tyst för oss både två. det knackade på dörren till mitt hem , omedvetet öppnade jag den tyngsta dörren i mitt liv och lät en harmlös själ komma in på besök som en gäst. frågan var bara om gästen skulle stanna och göra sig hemmastadd eller ifall även den skulle stanna , endast för en period?!

; med ett överflöd av ljuvliga ord och behagliga berörelser stod jag hand i hand med min nyfunna och undrade tveksamt om jag nått fram till det ödet jag alltid hoppats på? var det min tur att dela med mig , att växa eller lära ut? att bjuda på upplevelser , lugna stunder samt massvis med meningsfulla leende?! borde jag nu , efter så pass kort tid lära ut eller visa något som aldrig upplevts förut? eller ska jag bara sträcka ut min hand , få den mottagen av ditt hjärta för att ge oss ut på det okända tillsammans?! för tillsammans klarar vi av allt. tillsammans är vi oslagsbara. tillsammans kan vi skänka varandra en omåttlig mängd glädje. that's how we like it.

; jag brukar alltid säga ; sometimes you put walls up , not to keep people out. but to see who cares enough to break them down. och vid sidan av min nyfunna har mina murar rasat , precis som byggnader gör vid krig .. efter att ha spenderat mer än halva tiden i chocktillstånd tog jag mig i kragen och släppte taget om alla mina tankar och analyser. jag började att njuta , leva och acceptera. jag började att förstå , att det här var mitt liv. ännu en gång gav jag mig ut på att våga leva , att våga ge , att våga riskera. för det värsta som kunde hända , var att ingenting skulle hända alls?! stoltheten dansade vilt inom mig .. trots så många nedslag , stod jag på benen och vågade möta min rädsla. jag vågade möta kärleken.

; aldrig förr har jag blivit mött halvvägs , aldrig förr har jag sett med klarare ögon , aldrig förr har det varit så här lätt. sist men inte minst , har jag aldrig förr fått minst lika mycket tillbaka av det jag har gett. & för vad som än händer , står jag kvar & erbjuder minst lika mycket som i början , om inte lite mer emellanåt. jag vill sträcka ut min hand , även så vill jag att den blir varmt mottagen. jag vill kunna förstå saker , även om dom är svåra att förstå. ibland vill jag bara ha styrkan inom mig att kunna acceptera situationen som den är. bortsett från min vilja , min önska & mitt hopp så vet jag en sak .. jag kommer aldrig att sluta tro. för mig har det i helhet kommit att bli - trygghet , närhet & kärlek. det har tänts en ny stjärna i mitt liv. & så länge tiden tillåter det , så kommer jag att hoppas. för jag valde inte tidpunkten , platsen eller situationen .. mitt hjärta gjorde det.



- pain is weakness , leaving the body.