ahmetovic

s tobom zivim, toliko godine. s tobom dijelim dio moje sudbine. moja si ljubav. moja si sreca. ja sam dragi tebi. ljubav najveca. moja si ljubav. moja si sreca. i cijelog mog zivota. radost najveca. ja ovu pjesmu. otkad pjevam znaj. dok mi smo sretni. nece nam doci kraj. jos jednu mladost. kad bi imala. da s tobom dijelim. ja bi pristala.


; nu stod jag där. nu hade jag kommit så pass långt in i smärtan att jag var vid vägens ände. trodde jag. det som kändes som ett slut visade sig att vara en väg som delades åt två håll. nu slets vi isär. min själ och jag! vi kunde helt enkelt inte komma överens om en och samma väg. så jag följde min instinkt, slöt mina ögon, andades djupt och svängde vänster. min själ insisterade. så genom ett djupt andetag kunde jag känna hur den bestämt lämnade min kropp. jag kände ett enormt obehag. men efter att ha, mer eller mindre, blivit kallad för själlös, så trodde jag att det omtalade hade skett och att det var lika bra att börja vänja sig vid det.

; att vara själlös handlar inte om att vilja såra andra eller önska dom något ont. det handlar inte om att vilja vara kall mot någon. har man upplevt något dåligt, så ligger det mer eller mindre i ens natur att bete sig så. det handlar mer om att bygga upp en mur, för att undvika att skada någon. man höjer sin gard och väljer att vara ensam. för även om det finns sex miljarder människor runt omkring en, så är ENSAM, precis vad du är - utan din själ.

; folk väljer ensamhet av olika anledningar. en av anledningarna kan vara att man i sin ensamhet inte behöver oroa sig över hur man ska bete sig. har man aldrig upplevt vänlighet, så är det ytterst tveksamt att man bjuder på det själv. jag mer eller mindre kan garantera att personen i fråga inte har en aning om hur man ska utspelas som vänlig. men däremot så finns det folk som besvarar annorlunda på sådant. har dom haft en tuff barndom, så kommer dom göra allt i sin makt för att lyckas i livet med att ge sitt barn, den kärleken & det livet dom aldrig fick uppleva.

- hur tror ni mitt eget "jag" reagerade på att förlora sin själ?

; jag gick längs vägen och försökte att utföra det jag bestämt att jag skulle. det var meningslöst utan min själ. men jag kände mig inte som en annan person, mitt eget jag levde kvar inom mig, så jag gav inte upp. jag kämpade för det jag trodde på och jag slogs för det jag ville ha. det skulle helt enkelt bli mitt. på vägen fann jag kärlek. jag fick känna till svek. jag hörde lögner och jag såg smärta. det viktigaste av allt är att jag fick uppleva lycka och lärdom. efter att ha vandrat, fallit, ställt mig upp, för att varandra - om och om igen. så började jag sakta med säkert att utvecklas som individ. jag skapade mig en själ genom att starkt tro att jag skulle klara det, även utan den. och ännu starkare trodde jag på att jag hade en. bara att den inte var närvarande för tillfället.

; nu stod jag där återigen. men för en annan anledning den här gången. nu hade jag nått livets slutpunkt. mitt mål var fulländat. men då slog det mig. att det som borde vara en otrolig känsla, visade sig att vara just - ingenting. jag hade under min tid uppnåt, åstadkommit & blivit, mer än vad jag någonsin kunnat hoppas på, men ändå fattades något. förutom, ändlös glädje för att jag hade lyckats, så självklart min själ. för vem ska jag dela den ändlösa glädjen med, om inte mig själv? ( så sant som skrivet/sagt, vi människor blir aldrig nöjda. ju mer vi får, desto mer vill vi ha).

; då stod man där, efter att ha nått sina mål och kollade hur ribban höjdes, automatiskt. jag tog ett djupt andetag & fortsatte min vandrig genom livet, i hopp om att finna det jag verkligen sökte efter. mitt sanna mål som jag än inte mött. nej, absolut inga pengar. och nej, definitivt ingen framgång, utan mig efterlängtade själ. för oavsett om vi kommer överens eller inte, så tillhör den - MIG!

; så när jag ställde mig vid vägens ände, samtidigt som jag kollade på medan ribban blev högre och högre för var gång jag slöt mina ögon, så tänkte jag på hur lite jag värdesätter målen jag nått. för jag önskade mig något helt annat. Gud måste väl ha varit riktigt glad den morgonen, för vid vägkanten, vid huset runtom hörnan. så satt den där och såg helt vilsen ut. helt rädd, använd, utnyttjad & förstörd. min själ. eller iaf det som var kvar av den. jag gick fram och kollade på den. jag hade ingen själ, men jag kände smärtan. utan att säga ett ord så sträkte jag fram min hand. jag erbjöd denna stackare ett helt nytt liv. där den tillhör. där den trivs. min själ vågade inte kolla mig i ögonen. jag blev ställd. men accepterade det. vad hade min själ gjort för att bli den utslitna varelse som jag ser framför mig. och då började det .. resten av dagarna i mitt liv, som jag inte kan glömma, som jag inte kan förlåta eller undvika.

; min själ suckade. nu stod den tyst. den suckade djupt igen och berättade vad den hade varit med om. min själ har varit en såld själ. och hade gjort saker jag aldrig trodde var möjligt. jag har det på mitt samvete än idag. jag har det som oro varje morgon när jag vaknar & varje natt när jag lägger mig. det förföljer mig in i mina drömmar, det ockuperar mina tankar och kväver mig så gott som det bara kan. jag är inte fri. och under resten av mina dagar i detta andlöst korta liv. så är jag inte fri. pengar kan inte köpa mig ut ur denna fällan. inte heller kan min skicklighet eller ord. om ja bara fanns där för min själ - säga stopp och leva lyckligt nu. men det funkar inte. min själ har begått det brottet, erkänner det och är väldigt ångerfull. men det hjälper inte mig. mitt samvete eller min självkänsla. jag ville inte stämpla själen allt för mycket. för den hade redan genomgått enormt obehag, men det sved, i varje del av min kropp. jag vill inte, jag kan inte & jag kommer inte att inse denna händelsen. hur kunde detta tillåtas. hur kunde detta ske. det kan inte bli ogjort. men den kan något - det något är att förändra mig .

; så där stod jag, med ett stort beslut i mina händer. för att kunna göra livet enklare, så lovade jag mig själv att bli en bättre person. till det skrev min bästa vän ; är det möjligt att en så underbar person, blir mer underbar. kanske inte. men det lättar på mitt samvete att jag försöker. att jag gör något åt det. jag måste bli kvitt den känslan som kväver mig i sömnen. jag måste rensa min själ, från alla synder & jag måste bygga ett helt nytt skal, ett nytt liv med en ny identitet. jag måste - och jag gör det. ge mig styrkan att fullborda detta mål. låt hoppas finnas kvar. och tänd ljus när mörkret väntar bakom hörnet. jag beslöt mig att det är dags nu att välja en ny väg, där ett nytt & definitivt mycket lättare & bättre öde väntar . så ikväll alla ni som har beslutat att vända sig åt ena hållet och ägna sig åt samma sak som jag. finn er styrka. men kom ihåg, äpplet faller inte långt ifrån trädet. den finns ingen annanstans förutom - inom er.

; må jag uppnå det här. må jag lyckas. må min själ vila i frid. för i mina ögon, efter den synden, efter den skamen, efter det sveket - är den så gott som död. må den aldrig leva igen, för att göra, det den har gjort. må den aldrig uppleva lycka, glädje eller respekt. låt den förevigt straffas - låt den förevigt vara dömd! här blir den inte förlåten. samtidigt finner jag klarhet & svar i mitt huvud och nu förstår jag. nu är allt glasklart.

; EFTER ATT HA BLIVIT SÅ SVIKEN , SÅRAD & BRÄND - SÅ FÖRSTÅR JAG VARFÖR MINA ÖGON VÄLJER ATT BLUNDA IBLAND. FÖR JUST NU VILL JAG BLUNDA FÖRALLTID.


 ; i hope you don't mind, that i put down in words. how wonderful life is. while you're in the world <3