ahmetovic

; en dag. en timme. ett moment. en tågresa. fick mig att inse skillnaden. ett nytt tänkande. det bara föll rakt ner i knät på mig. det kommer att låta dumt. men jag tog tag i det abstrakta & började att utforska det. jag sitter ensam i sätet intill fönstret på ett tvåmanna säte, eller fyra egentligen om man räknar med det tvåmanna sätet mittemot. metro tidningen har jag i mina händer. men just nu har jag inte tid till att läsa den. just nu tänker jag på det otänkbara. på det omöjliga. som jag har kommit till att förändra. jag , Emina Ahmetovic.

; flera månader i sträck nu har jag suttit och funderat på hur mitt liv försvinner på resor. & inte nöjesresor. utan resor & pendel till plugg & jobb. massvis med timmar som jag aldrig mer kommer att få uppleva eller känna av. & vad gjorde jag utav dom? exakt ingenting. min mamma brukar alltid säga till mig. sine, det är inte förgäves. allt det pendlandet tar dig till dina drömmar. men mamma, är mina drömmar verkligen så långt bort från er? är det vad jag drömmer om? dom flesta ungdommarna har sin familj vid sin sida, genom dessa åren. till det svarade min maam : sine, känns det inte skönt att veta att du klarade av det själv? & jo, det gör det faktiskt. för redan i början sa jag att jag inte ville vara nära er. jag känner till era hjärtan och eran godhet. jag hade utnyttjat det maximalt, kanske. & aldrig lärt mig att stå på mina egna ben. som jag gör idag. så tack. antar jag. tack för att ni INTE fanns där.

; jag har valt en annan livsstil. en livvstil som jag ser ut att klara av. många faller i groparna. & misslyckas. men jag hade en god far vid min sida som barn. & han lärde mig att hoppa i alla lägen. han visade mig hur man undvek dom små hålen som slutade upp med att vara raviner som man aldrig lyckades att komma ifrån. föll man en gång. så stannade man förmodligen där också. men jag är inte en quiter. jag är utav annat material. kanske inte alltid så mänsklig som jag borde vara. ibland tänker jag i banorna som en maskin/robot gör. kanske för att jag är inbillad om att just dom klarar av allt. & inte endast i mina ögon utan som viktigast i min fars ögon så klarar jag av ännu mer. mänsklig eller inte. i slutändan är jag ändå min pappas desna ruka. jag kommer alltid att vara - hans son!

; jag beklagar att jag inte kan avslöja så mycket i det här inlägget. kanske en annan dag. då saker & tankar är stabilare än i dagens läge. men jag lovar. inte endast mig. utan er andra också (ni vet vilka ni är). att jag ska fixa det här. jag kommer att förändra det. jag tror på mig själv & jag vet att ni tror på mig också. varför jag tror på att jag kan spika det till fullo? jag har en sak att säga - kan Barack Obama. så kan jag också!

/ i'm out.

mamma , du är ljuset i mitt liv. du har alltid dom smartaste sakerna att säga.. du får mig att inse verkligheten. jag älskar dig <3  , Halida Ahmetovic.